Sällskapet Hallands Väderös Natur
www.shvn.se
Promenader på Hallands Väderö
Det finns många alternativ om man vill se sig runt på ön. Lederna är röd- eller blåmarkerade, vissa bättre än andra. De går genom skog, utmed kust, inom kärr och över öppen gräsmark.
Den mesta av öns mångsidiga natur finns representerad utmed lederna och det är lätt att hitta runt.
Det finns kartor uppsatta i Sandhamn (dit man vanligtvis kommer med båten), och på några andra ställen på ön. Är man ändå lite osäker på hur man hittar rätt, eller vill veta lite mer om ön, finns det kartor att köpa i biljettkiosken i Torekov, på båten och på caféet i Sandhamn.
Oa-dammen
En vacker promenad att börja med är den röda leden med utgångspunkt i Sandhamn som sträcker sig till Kappelhamn på södra sidan av ön, där Väderömuséet ligger. Det är en tydlig led genom skogen, ca 2 km. Precis innan man går in i Söndre skog passerar man Oa-dammen. Den är endast vattenfylld om våren och fram i juni vissa år blommar svärdsliljorna rikligt.
I Söndre skog betar inga djur. Stengärdsgårdar som lades upp av de gamla skogvaktarna ramar in skogen och har även förbättrats med stängsel som håller kor, hästar och får ute. Därför är skogen väldigt tät och vildvuxen. Alla träd som faller får ligga där de ligger, det är endast om de hamnar över lederna som de sågas upp och flyttas. En fantastisk upplevelse är de stora mängderna av vitsippor som
förekommer överallt i skogen tidigt på våren. Så vackert att vitsippescenerna från Ronja Rövardotter valdes att spelas in på ön!
Efter en stund kommer man in den underbara bokskogen, även den som vackrast om våren med skira, gröna blad som blir som ett tak i en fantastiskt stor natursal. Det är även kul att se de många "missbildade" träden som får växa bäst de vill. Här finns ingen som bevarar de raka och friska träden utan skogen får sköta sig själv. Tyvärr är detta lite av ett problem, eftersom nya bokar har svårt att rota sig. Under det täta lövtaket får småplantorna för lite ljus, och där det finns ljus har de för stor konkurrens av andra lövträd och öns harar för att kunna växa sig stora.
Gammal ek, Hälledammen
Om man vill kan man göra en liten avstickare från den röda leden och gå inom Hälledammen. Vatten finns där bara om våren, men den är vacker även om sommaren, när blommor i gult och lila fyller dammen. Strax därefter kommer man fram till Kungseken. Den är troligen Sveriges största bergek och har fått sitt namn av kung Oskar II, som brukade stå pass därunder när det var harjakt på ön.
Ytterligare lite närmare Kappelhamn passerar man Engelska Kyrkogården. Här tror man att engelska sjömän blev begravda under 1800-tales början. Mer säkert vet man att så kallade "strandvaskare" begravdes på platsen. Det var döda män som flöt iland utmed Bjärekusten. Men eftersom man inte visste om de var kristna eller ej tog man inga risker, och begravde dem ute på ön, istället för på socken-kyrkogården.
Nu kommer man ut ur skogen och när man går igenom grinden är man i Kappelhamn, där man har stora chanser att stöta på kor eller hästar. Får finns där alldeles säkert. Öns lilla "skärgård" ligger här och det är ofta många segelbåtar som letar sig in bland skären när vinden tillåter. Efter denna ca två kilometers långa promenad kan man antingen ta ett bad om det är varmt nog, eller besöka Väderömuséet, och få reda på lite mer om ön.
Ulagapskärret
Från Kappelhamn kan man sedan välja en annan väg tillbaka. Exempelvis den blå leden upp genom Ulagapskärret. På våren är detta fyllt med vatten och gamla stubbar av förmultnade alar sticker upp som små öar. Bevuxna av bl. a ormbunkar och nya alar ger de intrycket av en sagovärld eller rent av en tropisk regnskog, då de speciella alsocklarna speglar sig i vattnet.
Det är en kort tid då det är riktigt förtrollande. Det är medan det fortfarande finns vatten kvar, när träden precis börjat grönska och innan vattenytan täcks av pollen. Men en av öns vackraste platser kan man klart besöka även när där inte finns något vatten.
Från Ulagapet kan man sen fortsätta på den blå leden som senare ansluter till den röda leden tillbaka till Sandhamn. Eller så kan man ta en mindre stig mot nordväst, som ansluter till en annan blå led man kan följa utmed västsidan ända upp till fyren. Öns västsida består mestadels av klippor och växtligheten bl. a av enebuskar med väldoftande kaprifol som slingrar sig däri, fläderträd och fina björnbärssnår.
Trift, styvmorsviol, mandelblom och smörblommor breder ut sig på den vackra blomsterängen ungefär halvvägs till fyren. Och de enorma mängderna fåglar som uppehåller sig i fågelskyddsområdet utmed hela kusten missar man inte så lätt.
I augusti månad har man ganska stor chans att se sälarna som då sprider ut sig utmed öns kuster. Tidigare under sommaren håller de helst till ute i sälskyddsområdet där de känner sig säkrare när de har små ungar att ta hand om. Om man vill få sig en skymt av dem från land behöver man ha en kikare med sig.
När man kommit upp till fyren, kan man vid varmt, soligt och stilla sommarväder ta sig ett underbart bad från klipporna. Eller varför inte snorkla lite i det kristallklara vattnet som kännetecknar ön? Därefter har man sedan en promenad på en och en halv kilometer tillbaka till Sandhamn. Den vanliga röda leden går över öppen gräsmark, som i maj är översållad av rosa trift. Men man kan även välja två andra varianter på hempromenaden.
Den ena går norrut igenom Tångakärret som är vattenfyllt på våren och blomsterfyllt på sommaren. Stigen är liksom den utmed västsidan ganska smal och är inte lika promenadvänlig som huvudleden mellan fyren och Sandhamn, men oftast mycket vackrare. På våren ser man tex flertalet vackert blommande vildapel-träd.
Sedan går leden en bit ifrån kusten tillbaka till Sandhamn. Man bör inte, speciellt under maj-juli, avvika från leden, eftersom fåglarna då har ägg/ungar att ta hand om och inte drar sig för att anfalla. Det samma gäller i princip för hela kuststräckan utmed ön.
Den andra varianten på hempromenad ifrån fyren går in i skogen i stället. En blå led viker in där en stor gammal lind, "liggande linden", växer utmed marken. Efter en kortare promenad kommer man fram till en enorm ek. Det är öns största ek som tyvärr börjat förfalla efter ett 600-700 år långt liv. En av dess maffiga grenar har knäckts av, men ligger kvar på platsen, och vittnar om dess tidigare enorma omfång.
Därefter är det inte så långt kvar till Sandhamn med kiosken och båtarna. Har man gått runt hela ön har man minst ägnat två timmar till själva promenaden, och ytterligare en hel del tid till att titta på öns alla underverk.
Länk till Länsstyrelsens PDF med fullständiga föreskrifter för allmänheten, inkl karta med sälskyddsområde och fågelskyddsområden utmärkta.